.

Sanningen om min barndom Del 3, Redo för att ta mitt sista andetag.

10 januari, 2016

Nu kommer del 3, sista delen på ett bra tag… 

Ingen förstår hur jag känner, även om du frågar hur jag känner, hur jag mår, så kan du inte förstå hur jag känner, för du kan inte på riktigt känna hur det känns, du har inte sett och känt vad jag har upplevt.

Känslor är inte lätt att handskas med, det är så starkt, så mäktigt och så svårt att hantera.  Så svårt att jag en dag kände att det inte fanns en utväg längre, livet var inget för mig, mitt förflutna har satt för djupa spår, detta är vem jag är, jag är osedd, ohörd och oönskad.

Det finns ingen som ser mig, det finns ingen som vill hjälpa mig och det känns som att hela världen tittar på när hela min värld rasar runt om mig.

Jag försökte verkligen att le, jag försökte verkligen prestera i skolan, men utan hjälp och stöd så gick det inte bra någonstans. Skolan blev inget stöd, bara ett helvete av röda streck i alla böcker och även där missnöjen med mina prestationer. Djupare och djupar föll jag in i mig själv och inget kunde dra ut mig, jag kände fångad i mitt egna olyckliga liv och såg inte ljuset längre..

Jag såg inget hopp, jag kände mig bara ivägen var jag än var… De mörkaste dagarna blev bara mörkare och mörkare och de bara kom fler och fler, det kändes som att alla dagar bara var en mardröm som jag bara skulle ta mig igenom..

Jag ville bara bli sedd, vara önskad och älskad och ha en trygg plats, inget mer, jag hade kunnat byta alla fina kläder, alla saker i hela världen för att bara kunna känna mig älskad.

Men den dagen kom inte, så en kväll så bestämde jag mig, jag orkar inte mer, jag hade tänkt länge på livet och inget var som det skulle vara och min själ var bara tom och fylld med sorg.

Jag tog mig modet och sakta satte jag mig i fönstret och tittade ut en sista gång och tog ut benen utanför fönstret och kände mig redo, jag var obehagligt lugn och bestämd.. Redo för att lämna mina mardrömmar bakom mig, redo för att inte vara ivägen för någon mer..

Precis innan jag skulle ta mitt sista andetag och hoppa så kommer min mamma in på mitt rum och drar in mig från fönstret, det blir skrik, gråt och min mamma blir förkrossad. Förkrossad över att jag inte vill leva och att jag inte ser någon utväg..

Livet efter den dagen skulle man kunna tro blev bättre, men mardrömmen för mig bara fortsatte, men den dagen lärde jag mig mycket.. Ibland sårar någon en så mycket att det slutar göra ont, jag bestämde mig för att aldrig mer bli sårad, aldrig mer känna, jag tryckte bort allt som hade med känslor att göra för att göra min vardag enklare. Jag lät ingen komma mig in på livet och fasaderna kring mig blev bara större och större. Jag blev populärare och populärare i skolan och utåt sett så hade jag allt.. 

Jag bestämde mig för att jag skulle leva och en dag så ska jag visa världen att en dag så ska även jag ha betydelse och en dag så ska jag räknas, en dag så ska någon vara stolt över mig och en dag så ska jag göra mästerverk. En dag så ska jag ta igen allt jag missat i livet.. Jag ska bita ihop och det var precis vad jag gjorde..

Idag är jag här, med en själ fylld av lycka, underbara barn och jag jobbar med det jag älskar. Jag är långt ifrån klar med vad jag ska åstadkomma, jag har en enorm hunger, en hunger som fördes i ett hat. Jag hade ingen som var stark för min skull, så jag fick vara stark för mig själv.

Jag bestämde mig och min envishet, min vilja kan ta mig genom eld och vatten och det finns inte mycket som kan stoppa mig idag, jag är orädd, stark med en enorm ödmjukhet inför livet och inför de som går igenom den kamp jag själv gått igenom.

215704196adf222a86c2e95f6df47817-2

 

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply