2017: RUMMET VAR FULLT AV BLOD, JAG VILL INTE FÖRLORA DIG MIN VÄN

150 150 emeliewalles

Minns ni när jag var så ledsen.. Jag skrev ett inlägg som var otroligt jobbigt, men berättade aldrig vad som hade hänt.. Det var knappt ett år sedan och nu har jag fått distans och vill berätta för er, då det är ett ämne som berör mig extra mycket och finns det någon jag kan hjälpa så är det värt varenda ord som skrivs här och nu.

2017: Jag säger hejdå till min vän som kramar om mig och barnen lite mer än vanligt och jag tänkte för några sekunder att det var ett “överdrivet” hejdå. Jag tänkte inte mer på det, körde och handla, körde hem, lagade mat och precis när jag satte mig ner vid köksbordet får jag samtalet, samtalet om att min vän åkt in till sjukhuset då min vän skurit sig.

Hela min kropp frös till is, minsta lilla cell stelnade och det var som att marken under mig försvann. Jag släppte allt och utan att tänka så var jag i bilen påväg till sjukhuset. Jag parkerade ute på trottoaren, sprang in, tog tag i första bästa som jobbade på sjukhuset och bad dem att ta mig till min vän.

När jag kommer in till rummet möts jag av ett rum fullt av blod, det rann längst golvet och min vän låg själv i rummet,  det blödde så mycket att de ynka kompresserna som hade getts inte räckte till. Jag känner hur marken försvinner under mina fötter igen, hur allt bara snurrar och hur jag bara vill falla till marken och hoppas på att allt bara var en mardröm.

I samma sekund som jag känner att tårarna bränner bakom ögonen så gör jag som alltid, jag biter ihop, sträcker på mig, sätter alla känslor åt sidan och styr upp situationen. Min vän hade en vit t-shirt som var helt röd, just denna jäkla t-shirten har etsat sig extra mycket fast på min näthinna, jag minns att jag är förundrad över hur mycket blod det egentligen kan vara. Hur det vita blir rödare och rödare, inte klarrött utan riktigt mörkrött..  Jag försökte stoppa blodet med papper som jag drog ut ur “torkyn” som hängde bredvid vasken, jag virade, virade och virade förtvivlat runt armen.

Efter det tillkallade jag personal, jag minns hur tokig jag var, hur jag skrek och gormade ute i korridoren, hur kan man lämna en person själv utan hjälp i detta tillståndet?! Jag bad om kläder så min vän inte behövde ligga indränkt i sitt egna blod, att man ens ska få ligga på en kall brits indränkt i sitt egna blod är för mig ofattbart. Rummet såg ut som en mordplats, jag låg på mina knän och torkade upp blodet som rann längst golvet. Jag kan inte låta någon ligga i ett rum som detta, det är inte mänskligt. Att se hur en handleden var öppen med senor som hängde var fruktansvärt, det gjorde så ont i mig.

Det är sällan jag känner mig maktlös, men där och då var jag så frustrerad av den obefintliga hjälp. Jag fick skrika mig till hjälp, bråka mig till att handleden skulle läggas om och väntan, inte tala om väntan på att få den hjälp som behövdes..

Att se detta i vårt samhälle 2017 som det var då, är för mig ofattbart. Efter några timmar kom hjälpen, en otroligt fin och förstående sköterska kom och såg min förtvivlan och min hjälplöshet. Min vän blir omlagd så att blödningen stoppas helt och när läkare sedan tittar på armen så är skärsåren i handleden så djupa att det är avskuret senor och man är tvungen till att genomföra en lång operation för att försöka få ihop armen och dess funktioner igen.

Vi pratar ofta om ångest & depressioner i samhället och om hur vi ska vara uppmärksamma på detta. Hur vi ska hjälpa personer som inte ser hopp i livet, hur vi ska hjälpa de svaga & de som är utanför i samhället, men hur ska det vara möjligt att ge hopp till en person som redan tappat hoppet om man blir behandlad såhär?!

Jag vet att vi i denna influencer världen inte alltid ger en rättvis bild av verkligheten, att allt är sådär jäkla perfekt.. Men när kamerorna är avstängda och tangentborden inte smattrar så finns en verklighet, precis som din.

Jag säger här och nu, får du inte hjälp av sjukvården eller en närstående, skriv ett mail till mig emelie@emeliewalles.se INGEN ska känna att livet inte är värt att leva. Jag kan inte göra allt, men jag kan lyssna, jag har en lång historia och den gör mig förstående och strak, låt mig hjälpa dig. Att ta livet av sig är aldrig den rätta utvägen, jag om någon är en levande bevis på det, kan jag kan du! Jag kan inte längre stå vid sidan och bevittna alla dessa orättvisor mot de i samhället som behöver hjälp och jag hoppas att jag kan göra skillnad genom att säga ifrån att detta är inte okej, långt ifrån. Det måste till en förändring nu för att vi ska kunna vända denna onda cirkel samhället är i när det kommer till psykisk ohälsa.

Ps. Min vän idag lever med sin familj och allt är bra!

suicide-fact

4 comments
  • Johanna Kvarnström 12 februari, 2018 at 22:31

    Herregud så tragiskt😔 hur mår hon idag?

  • Starkt skrivet av dig! Kan tänka mig in i din chock! Sjukvården idag är inte det en gång varit och det känns verkligen hemskt där och då skulle din vän fått hjälp på en gång oc fått stopp på blödningen sjukt att du som vän ska behöva göra sjukvårdens jobb!
    Skönt att hon mår bättre

    Kram

  • Joanna-livet med Aspergers syndrom och Bipolär sjukdom typ 2 13 februari, 2018 at 20:01

    Så bra inlägg. Själv blev jag utslängd från psykakuten när jag satt och sa att jag ville bli inlagd för att jag var rädd för att jag skulle försöka ta mitt eget liv (har 9 självmordsförsök i bagaget) Men nej mig kunde de ju inte lägga in för jag hade självinsikt och kunde hålla ögonkontakt. Så sjukt!

Leave a Reply

Emelie Walles AB